Det är nog ibland viktigt att tänka, när det handlar om människor med neuropsykiatrisk problematik, allt är inte av ondo, och nästan allt har också en positiv sida. En del människor är intensiva, energiska, spontana, idérika, kreativa, nyfikna, intresserade och associationsrika. Andra har ett exceptionellt utantillminne, stora specialkunskaper, är noggranna, punktliga och uthålliga.

Personer ned neuropsykiatriska svårigheter har många gånger kraft, energi och andra positiva tillgångar för omgivningen att tillvarata. Ibland kan de bete sig på ett sätt som av omgivningen uppfattas som besvärligt – samtidigt kan de visa intensiva, kärleksfulla känslor och uppfattas som mycket charmiga människor. Det blir sällan tråkigt tillsammans med impulsiva och aktiva människor, alltid har de något på gång – det är ”gasen i botten”. Om deras intresse för något är starkt och deras energi stor kan de utföra enorma arbetsprestationer på kort tid, många är också fantastiskt kreativa och originella.

Överaktiviteten – med energi och entusiasm som följd – kan ha många fördelar. Vuxna människor har lättare att finna arbetsuppgifter och hobbyer som bättre passa med den egna personligheten. En viss hyperaktivitet kan komma väl till pass vid en krävande arbetsuppgift som snabbt behöver åtgärdas. Den som har en förkärlek till viss risktagning gör sig naturligtvis väl som företagsledare, börsmäklare, brandman etc.

Likaså förmågan att intensivt fokusera på bara en enda sak kan vara en positiv tillgång. Att ha förmåga att fördjupa sig i ett ämne och ”hyperfokusera” på detta kan var en stor tillgång om man t.ex. tänkt sig en karriär som forskare eller IT-expert.

Människor med neuropsykiatriska svårigheter har ofta talanger och en positiv livsenergi att ta tillvara. Vi måste våga se människor för vad de faktiskt är – med både tillkortakommanden och tillgångar.

Det finns en rad forskningsstudier som visat (med hjälp av magnetkamera) att personer med dyslexi har ett förstorat område i höger tinninglob. Man tror att denna förstoring är en kompensatorisk förstoring som har uppkommit som en direkt följd av funktionsstörningen i vänster hjärnhalva (vilken orsakar läs- och skrivsvårigheterna). Man tror att denna förstoring i höger tinninglob kan vara en av orsakerna till att många personer med dyslexi har begåvning, talanger och kreativitet över det normala (Lundgren 1998).

Gillberg (1997) skriver att praktiskt taget alla som har Aspergers syndrom också har starka sidor och menar att vissa av dessa styrkor kan ses som en del av själva syndromet. Många med Aspergers syndrom har en hög intellektuell begåvning. Utantillminnet är ofta exceptionellt bra, liksom den mekaniska läsförmågan.

Eftersom den intellektuella begåvningen är många Aspergermänniskors största tillgång i livet menar Gillberg att den måste tas tillvara. Det är därför viktigt att betona denna styrka för dem och stärka deras självförtroende på detta område. Många människor med Aspergers syndrom har också specialkunskaper och kan bli mycket skickliga inom ett specifikt område. Om denna specialkunskap tas till vara kan den bli till ytterligare en tillgång i livet. Enligt Gillberg ser personer med Aspergers syndrom också ofta betydligt yngre ut än vad de faktiskt är. (Det kanske i och för sig inte alltid en tillgång, det beror på hur man ser på saken.) Nästan alla symtom vid Aspergers syndrom har en ”positiv baksida”.

Gunilla Gerland (1997) skriver att man tänker annorlunda när man har Aspergers syndrom; ”att tänka annorlunda kan ibland vara en fördel – då kanske man kommer på sådant som ingen annan har tänkt på! (s. 20)”

BERÖMDA PERSONER

Det kan vara trösterikt att identifiera sig med andra som har liknande svårigheter som sig själv. Några av vår tids största kändisar uppges ha neuropsykiatriska svårigheter. Det finns en hel del namngivna, nu levande, kända personer som man kan hitta på Internet och som uppges ha ADHD/ADD. Jag har inte möjlighet att verifiera sanningshalten i dessa uppgifter men exempel på personer som nämns på webbplatsen One A.D.D. Place är Tom Cruise, Cher, John Lennon, Whoopi Goldberg, Robin Williams, Carl Lewis, Suzanne Somers och Sylvester Stallone. Om du är mer nyfiken kan du hitta fler uppgifter via adressen http://add.about.com/cs/successstories/index.htm

Det finns ett antal historiska personer som ofta omnämns i seriösa sammanhang och antas ha haft neuropsykiatriska problem. Av förklarliga skäl är det lättare att identifiera tics än hyperaktivitet varför flera historiska personer tros ha haft Tourettes syndrom. En av dessa är kejsare Claudius I, mer känd från TV-serien ”Jag, Claudius”. Han sägs ha haft ett häftigt humör, ryckningar och olika läten för sig. Mozart är en annan person som ofta nämnas i sammanhanget. Han skall ha haft ett tvångsmässigt beteende, olika former av tics och mycket rastlös. Ytterligare historiskt kända personer som tros ha haft Tourettes syndrom är Napoleon, Peter den store och Moliére.

Albert Einstein omnämns ofta i samband med Aspergers syndrom.

Det finns en rad svårigheter som förknippas med neuropsykiatriska funktionshinder. Svårigheter med att styra sina impulser, att inte ha ett fungerande bromssystem, medför oförmåga att stoppa eller skjuta upp hjärnans svar på inkommande intryck. Denna mycket viktiga förmåga att kunna bromsa ligger till grund för en rad av våra förmågor t.ex. arbetsminnet. Arbetsminnet hjälper oss att imitera andra och lära oss av andras misstag vilket utgör en viktig social förmåga.

Arbetsminnet styr också tidsuppfattningen. Russel Barkley, en av världens mest kända forskare på området, menar att denna bristande känsla av tid kan liknas vid närsynthet – tiden syns inte förrän den är nära inpå.

De bristfälliga bromsarna påverkar också de känslomässiga uttrycken. Människor med neuropsykiatriska svårigheter är ofta mer öppet känslomässiga och reagerar impulsivt vilket kan medföra att omgivningen reagerar negativt och tycker att personen är omogen och svår.

Det bristande bromssystemet, impulsiviteten, svårigheter med att styra sitt humör, överaktivitet och koncentrationssvårigheter bidrar till en bristande upplevelse av sammanhang och till en fragmentarisk tillvaro, vilket påverkar individens möjligheter att utveckla sociala förmågor. Misslyckanden, besvikelser, ständiga konflikter och omgivningens kritik leder till sviktande självkänsla och till trots. Ofta också till ångest, depression och kanske asociala handlingar.

Bromsarnas bristfällighet bidrar till svårigheter med att följa uppgjorda regler och planer, ha förmåga till att vänta samt hantera besvikelser. Ofta misstolkas andras avsikter och en olyckshändelse kan uppfattas som en medveten elakhet. Alla intryck pockar på stör förmågan att planera och reflektera. Samspelet med omgivningen påverkas också av att individen har svårt att uppmärksamma två saker samtidigt. Denna omogenhet i att relatera till andra finns ofta kvar ända upp i vuxenlivet och visar sig t.ex. i svårigheter att lösa konflikter, tåla frustrationer samt planera utifrån mer långsiktigt ställda mål.

Aggressiviteten beror delvis på ärftliga faktorer men är också ett sätt att skydda sig på. Integritet och självkänsla kan genom aggressiviteten bevaras i mötet med alla negativa erfarenheter. Ofta blir det en olycklig negativ spiral av trots, aggressivt bemötande och konflikter. Alla misslyckanden påverkar självkänslan och personen får svårt att hantera kritik. Redan som barn utvecklar många strategier för att undvika situationer som innebär krav och risk för misslyckanden.

Barn med neuropsykiatriska svårigheter som växer upp i en miljö som inte känner till dess funktionshinder, eller som inte får förståelse för vad svårigheterna innebär, riskerar att utveckla känslomässiga störningar. Detta gäller inte bara den egna familjen, lika viktigt är att kamrater, släkt, förskolepersonal, skolpersonal etc har kunskap och förståelse om vad det innebär att leva med ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Detta är också än så länge ett viktigt argument för diagnos. Förblir svårigheterna odiagnostiserade riskerar barnet att bli utan förståelse, hjälp och stödinsatser.

Samspelet inom familjen påverkas naturligtvis av om någon eller några av familjemedlemmarna har ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Att leva i en familj där någon har dessa svårigheter ställer extra krav på familjemedlemmarna och familjen kommer att fungera annorlunda än andra familjer.

Påfrestningarna kan periodvis vara extremt stora och det är lätt att hamna i negativa mönster. De familjer som vill ha hjälp får ofta slåss mot experter och myndigheter. De flesta får kämpa i många år. Många föräldrar känner sig också missförstådda och misstänkliggjorda. Barnets beteende tär på föräldrarna som tvingas leva med en ständig oro för hur det skall gå för barnen. Skilsmässofrekvensen är hög i familjer där dessa funktionshinder finns.

Ett barn med neuropsykiatriska svårigheter kräver mycket uppmärksamhet och hänsyn för att familjelivet ska bli drägligt. Detta förstärker barnets självcentrerade sätt. Samtidigt upplever de sina misslyckanden och att andra ofta blir irriterade på dem. Misslyckandena blir mycket utmanande för självkänslan och barnet kan inte erkänna att det inte är bäst och kan klara av allting. Vissa barn blir rasande när det får kritik och utvecklar strategier för att undvika situationer som innebär krav och risk att misslyckas.

Omgivningens negativa reaktioner förvärrar situationen för många familjer. Omgivningen har ofta synpunkter på hur föräldrarna uppfostrar sina barn och det är vanligt att föräldrarna uppfattas antingen som för släpphänta eller alltför kontrollerande.

Barn som är distanslösa, okoncentrerade, impulsiva, överaktiva, kanske okänsliga för smärta och har svårt att tolka sociala signaler korrekt utsätter sig själva för större risker än vad barn normalt gör. Det är helt enkelt nödvändigt som förälder att ha ”koll” på vad barnet gör så att inte barnet skall råka illa ut. En adekvat reaktion men som av omgivningen kan tolkas som om föräldern är överbeskyddande gentemot barnet. När så samma barn av ilska river ner hyllorna i affären, då tänker omgivningen; ”vilket ouppfostrat barn!” Det är med andra ord – inte lätt att vara rätt – som förälder till ett barn med neuropsykiatriska svårigheter.

Växer barnet upp i en familj med psykosociala problem är  sannolikheten större att det skall gå illa i vuxen ålder. Barn med neuropsykiatriska svårigheter som inte får sina funktionsnedsättningar sedda för vad de faktiskt är, riskerar att ständigt råka ut för misslyckanden, klagomål, mobbning och utstötning – både i sin familj, bland jämnåriga och i skolan.

Källa: NeuroNätet

Kommunen har också en lagstadgad skyldighet att ta ansvar för de funktionshindrade. Ett särskilt ansvar skall tas för att människor med funktionshinder ska få delta i samhällets gemenskap och leva som andra.

Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Exempel på bistånd som kan vara aktuella för familjer som har barn med neuropsykiatriskt funktionshinder eller vuxna med diagnos är avlösarservice i hemmet, stöd/kontaktfamilj, ledsagarservice, personlig assistent, kontaktperson och färdtjänst.

LSS är en förkortning av Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade För att omfattas av LSS gäller att personen tillhör någon av följande personkrets;

- personer med utvecklingsstörning och autism eller autismliknande tillstånd

- personer med stora och varaktiga funktionshinder som inte beror på normalt åldrande och som behöver mycket stöd och service.

Med funktionshinder avser lagstiftaren de begränsningar eller det hinder som gör att en människa inte kan utföra en aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses normalt. Funktionshindren skall vara stora och varaktiga. För att en person skall omfattas av lagen krävs att det är uppenbart att funktionshindret inte beror på normalt åldrande.

Varje kommun bedömer från fall till fall och det går därför inte att säkert säga om personer med neuropsykiatriska funktionshinder bedöms ingå i personkretsen i just din kommun. Graden av handikapp är naturligtvis avgörande. Barn, ungdomar och vuxna med Aspergers syndrom har tidigare generellt varit berättigade till LSS, däremot har de med DAMP, ADHD och Tourettes syndrom haft svårare att få stöd. En del barn, ungdomar och vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder har dock så stora svårigheter att de borde tillhöra LSS.

Tanken med LSS är att personer med mycket omfattande funktionsnedsättningar skall ha möjlighet att få insatser som ligger utöver socialtjänstlagens (SoL) intentioner. De personer som inte omfattas av LSS har möjlighet att få insatser beviljade enligt SoL. Det är socialtjänsten som utreder behov av insatser enligt dessa lagar.

Exempel på insatser som kan sökas enligt LSS och SoL;

Personlig assistent
Ges oftast bara till den som har ett mycket stort och omfattande behov av hjälp i den dagliga livsföringen exempelvis hjälp med den personliga hygienen, att inta måltider, att kommunicera med andra etc. Det skall vara ett personligt stöd som ger den funktionshindrade ökade möjligheter till ett självständigt liv.

Ledsagarservice
Ledsagarservice ges i syfte att underlätta den funktionshindrades kontakter med andra och syftar till att bryta personens isolering.

Kontaktperson
För den som behöver en medmänniska som kan hjälpa till i olika vardagssituationer. Kontaktpersonen kan också ge råd till eller vara förespråkare för den funktionshindrade i olika situationer.

Avlösarservice i hemmet
Anhöriga kan få barnvakt eller avlastning i hemmet, främst på kvällar och helger. Syftet med avlösarservice är att göra det möjligt för anhöriga att få avkoppling och uträtta sysslor utanför hemmet. Kan ges akut såväl som längre regelbunden insats.

Korttidstillsyn för barn över 12 år
Barn med omfattande funktionshinder kan få tillsyn före och efter skoldagen samt vid lov- och studiedagar

Korttidsvistelse utanför det egna hemmet
Den funktionshindrade personen erbjuds miljöombyte i en annan familj eller i ett korttidshem (kan också gälla läger och kollovistelser) i syfte att avlasta de anhöriga och som stimulans för barnet. Syftet kan också vara att bryta ett ensidigt beroende mellan barn och förälder.

Ett funktionshindrat barn kräver mer tillsyn och  arbete än barn utan funktionshinder och detta merarbete kan berättiga till ett vårdbidrag från Försäkringskassan.

En förälder kan  ansöka om vårdbidrag för sitt barn om barnets behov är utredda och de faller inom ramen för Försäkringskassans kriterier. Vårdbidrag kan en förälder få som vårdar ett sjukt eller funktionshindrat barn i hemmet.

Ett krav är att barnet behöver särskild tillsyn och vård i minst 6 månader eller att familjen har särskilda merkostnader på grund av barnets funktionshinder. Vårdbidraget kan delas mellan föräldrar som gemensamt har vårdnaden om barnet.

Vårdbidrag är en ersättning för förälderns merarbete för särskild tillsyn och vård och/eller för de merkostnader som barnets sjukdom eller funktionshinder ger upphov till. Merarbete kan vara all den tid man behöver för att förklara saker och ting för barnet, att hela tiden ligga steget för, att hjälpa barnet med saker som andra barn i samma ålder kan, att träna barnets färdigheter, alla kontakter med t.ex. skola, behandling, läkarbesök etc, all den tid som man måste använda till att informera omgivningen om barnets funktionshinder

Merkostnader är utgifter för sådant som behövs extra på grund av barnets handikapp eller sjukdom. Det kan t.ex. vara; behandlingskostnader, slitage på kläder, speciell mat.

Man kan få helt, tre fjärdedels, halvt eller en fjärdedels vårdbidrag. Hur stort vårdbidraget blir beror på merarbete för barnets behov av vård eller tillsyn och/eller de merkostnader familjen har för barnet.

Om barnet stadigvarande, genom samhällets försorg, vårdas i ett annat hem eller på institution, t.ex. ett elevhem, så kan familjen få vårdbidrag för de dagar då barnet bor hemma hos föräldrarna. Beloppet är kopplat till basbeloppet och ersättningen är skattepliktig och pensionsgrundande. Vanligtvis omprövas rätten till vårdbidrag vartannat år.

I ansökan skall dokumenteras att barnet i jämförelse med andra i samma ålder, behöver extra mycket tillsyn, vård och stöd. Det gäller att var så konkret och specifik som man kan. Försäkringskassan bedömer hur stor ersättning familjen har rätt till. Barn som omfattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) kan i vissa fall ha rätt till assistansersättning.

I Edbloms undersökning (1999) berättade föräldrarna att de upplevt Försäkringskassans blankett som psykiskt svårt och besvärlig att fylla i. Två av familjerna hade därför avstått från att söka vårdbidrag trots att deras barn hade betydande svårigheter.

För att en person skall fungera bra i grupp så måste personen kunna vänta på sin tur, tåla motgångar, anpassa sig till andra och uppfatta andras budskap. Allt sådant som personer med neuropsykiatriska svårigheter har problem med.

I och med första klass förväntas barnen klara av att själva klä på sig, knyta skosnören, torka sig i stjärten etc. Många barn med neuropsykiatriska svårigheter har ännu inte tillägnat sig dessa färdigheter i första klass och märker tidigt i livet att de avviker från andra barn. De ser hur andra barn klarar av sådant som de själva har mycket svårt för och de känner krav på sig som de inte kan leva upp till.

Den som misslyckas tidigt i livet grundlägger en dålig självbild. Barn med neuropsykiatriska svårigheter får ofta problem med självförtroende och självkänsla och kan ibland vara i behov av psykologiskt stöd i detta avseende.

Den sämre motoriken försvårar sådant som att fånga en boll, balansera på en plint och lära sig simma. Gymnastiklektionerna är för många barn med neuropsykiatriska svårigheter en situation där de ytterligare påminns om sin egen oförmåga.

Fasta rutiner i en strukturerad miljö som inte är överbelastad med intryck underlättar dessa barns inlärning. I vissa fall behöver barnet en egen assistent men de allra flesta klarar sig utan assistent om miljö och pedagogik anpassas efter barnets individuella behov. Däremot har många barn behov av att skolgången är anpassad under hela skoltiden.

I de fall det blir aktuellt att ta barnet från sin invanda skolmiljö och placera det i en ny klass, liten grupp eller enskilt med assistent är det av största vikt att ge barnet förutsättningar för att klara den nya inlärningssituationen. Misslyckas barnet ännu en gång är risken stor att barnet lägger skulden på sig själv.

Nedskärningarna i skolan har lett till mindre antal lärare, det finns för få skolpsykologer, skolkuratorer och speciallärare. Detta drabbar i första hand de svagare eleverna. Elever i behov av särskilt stöd har drabbats hårt av kommunernas besparingar och åtstramningar. Skolan räcker många gånger inte till för barn med neuropsykiatriska svårigheter.

”Alla våra åtgärder, liksom att avstå från att åtgärda, kan ha positiva och negativa effekter. Mycket handlar om våra attityder. Särställning måste inte beskrivas i negativa termar. Det är fint att gå i musik- eller idrottsskola. Jag önskar resurser att skapa fler små undervisningsgrupper med olika sammansättning, profilering och pedagogik, och att dessa grupper så långt möjligt beskrivs som positiva val” (Tore Duvner i Pedagogiska Magasinet 3/00).

Skolan en arbetsplats

Liksom vuxna människor tillbringar en stor del av sitt liv på arbetsplatsen så vistas barnen en stor del av sitt liv i skolan. Det finns dock en väsentlig skillnad mellan vuxna och barn – friheten att välja. Som vuxen har du större möjlighet att påverka vad du kommer att arbeta med, vilken miljö du kommer att befinna dig i, hur många arbetskamrater du kommer att ha osv.

Naturligtvis är detta avhängigt faktorer som hur hög arbetslösheten är, vilken typ av utbildning du har etc. Men oavsett om dina förutsättningar inte är strålande så har du ändå större möjlighet att fritt välja än vad barnen i skolan har. Barn måste gå i skolan även om fröken tycker illa om dem, klasskamraterna retas och undervisningen är omöjlig att hänga med i. Efter arbetsdagens slut förväntas de orka med såväl   kamratkontakter, fritidsaktiviteter som läxläsning. Det faktum att skoldagen aldrig riktigt tar slut är för många barn oerhört stressande. Lägg därtill svårigheter av neuropsykiatrisk art och man kan förstå att för många blir livet i skolan en plåga.

I Sverige är det både en rättighet och en skyldighet att gå i skolan. Som förälder är man skyldig att se till att barnet fullgör skolplikten. Men ansvaret är inte bara föräldrarnas, samhället har också ett ansvar att se till att barnet får den utbildning det har rätt till. Rätten till en utbildning finns fastlagd både i svensk lagstiftning och i FN:s barnkonvention.

Det kan vara svårt att få överblick över alla de lagar och förordningar som reglerar situationen för barn med funktionshinder. Ansvarsfördelningen är inte heller alltid klar. Handikappombudsmannen har i en rapport till regeringen påpekat den svaga rättssäkerheten i skolan. Få beslut inom skolan går att överklaga däremot kan man få sin sak prövad genom Skolverket.

Symtom

När det gäller Aspergers syndrom uppvisar flickor och pojkar i stort sett samma symtom men flickor kan ha en litet annorlunda symtombild skriver Gillberg (1997). Ibland har det inte de typiska specialintressena. Deras språk är inte alltid lika formellt högtravande, ofta är de relativt tystlåtna. Flickorna har oftare ett lite större socialt intresse, de kan stå bredvid och tittar på utan att veta hur de skall komma in i gruppen.

När det gäller antal remitteringar till utredning för Aspergers syndrom står pojkarna för en överväldigande majoritet. Hur kommer det sig att flickors svårigheter och symtom på Aspergers syndrom inte upptäcks?

Tony Attwood (1999) har sammanställt en rad tänkbara förklaringar till detta vilka ännu ej är helt vetenskapligt klarlagda. Det verkar som om många flickor med Aspergers syndrom har samma anlagsprofil som pojkarna men att de utmärkande dragen som tyder på Aspergers syndrom är mer subtila och mindre svåra i sin uttrycksform. Föräldrar kan också känna motvilja över att leta efter en diagnos om barnet verkar fungera någorlunda bra. Läkare och psykiatrier kan tveka när det gäller att binda sig vid en diagnos om inte avvikelsen är iögonfallande stor i jämförelse med den normala variationen av beteenden och förmågor.

Flickor har större förmåga att verbalisera sina känslor och de är mindre benägna att använda fysiskt våld som svar på negativa känslor som t.ex. förvirring, frustration och ilska. Vi vet inte huruvida detta är kulturellt betingat eller medfött men vi vet att barn som är aggressiva oftare remitteras till utredningar för att fastställa huruvida beteendet beror på ett specifikt funktionshinder samt till rådgivning för hur man skall hantera barnets beteende. Följaktligen blir pojkar med Aspergers syndrom oftare remitterade till psykologer och psykiatrier eftersom deras aggressiva beteende blir till ett problem för både föräldrar och skolpersonal. En konsekvens av denna skillnad i remitteringar är inte bara att fler pojkar utreds utan att utredare och forskare kan få ett felaktigt intryck av omfattningen av aggressivt beteende hos personer med Aspergers syndrom.

Personlighet och individuella skillnader

Man måste alltid ta hänsyn till personligheten hos en person med Aspergers syndrom och hur personen hanterar de svårigheter han eller hon upplever i sociala samtal, i tankegångar och empati. En del individer deltar aktivt i sociala sammanhang medan en del känner större motvilja mot detta, deras personlighet kan beskrivas som passiv.

Varje person med Aspergers syndrom utvecklar sin egen teknik och strategi för att lära sig hur de skall ta till sig specifika färdigheter och utveckla sin förmåga att hantera livet. En teknik är att få praktisk handledning och moraliskt stöd från sina jämnåriga. Enligt Attwood har barn med Aspergers syndrom en förmåga att locka fram starkt moderligt eller ”rovgirigt” beteende hos andra.

Flickor – undergrupper

Kathleen G. Nadeau delar in flickor med neuropsykiatriska svårigheter i undergrupperna ”pojkflickorna”, ”dagdrömmarna”, ”snackarna” och ”de begåvade”;

Sporter som fotboll, simning och ridning är mer tilltalande för dessa flickor än sådana aktiviteter vi i allmänhet förknippar med flickor (enligt de könsroller vi har). Till skillnad mot pojkarna med neuropsykiatriska svårigheter så är dessa flickor ofta mer samarbetsvilliga hemma och jobbar hårdare för att göra läraren i skolan nöjd. Trots att de anstränger sig i skolan så har de svårt att nå upp till sin fulla potential. Ofta är de oorganiserade och lämnar sitt rum i en enda röra när de rusar iväg till nästa aktivitet. Men istället för att misstänka neuropsykiatriska svårigheter så tänker ofta skolpersonal och föräldrar att flickan är ouppfostrad och inte intresserad eller benägen för studier.

Hypoaktiva flickor är ofta blyga dagdrömmare som sitter försjunkna i egna tankar. Deras ouppmärksamhet i skolan märks inte eftersom de sliter hårt för att inte dra uppmärksamheten till sig, de verkar lyssna till läraren samtidigt men i själva verket är de långt borta i tankarna. Dessa flickor känner ofta oro inför skolan, de är glömska, oorganiserade, har svårt att slutföra uppgifter och blir mycket oroliga inför kommande uppdrag i skolan. De behöver hjälp i skolarbetet och om inte en förälder sitter med vid läxläsningen blir inget gjort. De arbetar i långsammare takt jämfört med andra flickor och verkar snabbare bli överbelastade. Omgivningen gör ofta misstaget att tro att de är mindre begåvade än de faktiskt är. En del får ångest eller blir deprimerade.

Den tredje typen är de som har neuropsykiatriska svårigheter med både hyperaktivitet och hypoaktivitet. De har en högre aktivitetsnivå jämfört med ”dagdrömmarna” men behöver inte nödvändigtvis vara ”pojkflickor”. Ofta är dessa flickor hyper-pratsamma snarare än hyper-aktiva. De är lustiga, hetsiga och överkänsliga. De pratar oavbrutet i klassrummet och har svårt att vara tysta även när de blir tillsagda. De avbryter andra och hoppar från ämne till ämne i ett samtal. De här flickorna kan ha svårigheter att hålla en linje om de skall berätta om händelsen o en bok eller film eller så berättar de en osammanhängande historia på grund av att de har svårt att samla tankarna innan de ska börja tala.

För att dölja sin glömska och organisationssvårigheter kan de låtsas att vara ”lustigkurrar”. Under tonåren finns det risk att flickorna i denna grupp kompenserar dåliga skolresultat med att bli hyper-sociala och börjar röka, dricka och bli sexuellt aktiva i tidig ålder.

Begåvade och högt intelligenta flickor med neuropsykiatriska svårigheter är de svåraste att upptäcka. Ju smartare flickorna är desto senare kommer deras svårigheter i skolarbetet att upptäckas. När skolarbetet blir allt mer krävande och komplicerat i de högre klasserna visar sig koncentrationsvårigheterna, problem med att organisera arbetet och svårigheterna med att genomföra uppgifter allt mer.

Barn med neuropsykiatriska svårigheter får ofta övervägande negativ feedback från omgivningen. Inte sällan misstolkas barnets beteende som ett uttryck för bristande uppfostran. De som har störst svårigheter och har störst behov av omgivningens förståelse är ofta de som får mest skäll.

Självförtroende och självkänsla sjunker i botten. Hos barn och ungdomar är aggressivitet, utagerande beteende och sociala anpassningssvårigheter relativt vanligt förekommande och ofta en reaktion på omgivningens negativa bemötande samt egna misslyckanden. I värsta fall leder det till arbetslöshet, svårigheter i nära relationer, drogmissbruk och annat destruktivt beteende som exempelvis slagsmål och kriminalitet.

Försoningsbeteende

Ofta saknar barnet ”försoningsbeteende” dvs att det har mycket svårt för att be någon annan om förlåtelse eller på annat sätt försonas efter en konflikt. Det saknar ofta en realistisk självbild och har svårt att se sin egen del i konflikter, inte heller lär de sig av sina misstag. Barnet får därigenom en dålig uppfattning om vad de egentligen kan i såväl inlärningsituationer som i sociala situationer.

Källa: NeuroNätet

OCD står för Obsessive Compulsive Disorder och är den engelska beteckningen för tvångssyndrom. Obsession betyder upprepade, påträngande och oönskade tankar som ofta är ångestväckande. Compulsion betyder rörelser eller handlingar som mer eller mindre ofrivilligt upprepas på ett närmast rituellt sätt.

Tendens till viss tvångsmässighet finns hos alla människor. Alla har vi någon gång kontrollerat en extra gång att spisplattan är avstängd eller om kontakten till strykjärnet är utdragen. Vi kan alla få olika former av tvångsmässiga impulser men klarar ändå av att hålla emot och inte dras med i tvånget. En person som lider av tvångssyndrom klarar inte detta utan följer de impulser som uppkommer i tanken.

”Oro, tvivel, vidskeplighet – detta är vanligt i livet. Men när det går till överdrift – som att tvätta händerna i många timmar eller köra runt kvarteret för att kontrollera att det inte skedde någon olycka – då kan diagnosen OCD ställas. Vid OCD är det som om hjärnan hakar upp sig på en speciell tanke eller impuls som inte vill släppa. Människor som drabbas av OCD säger ibland att det är som ’mental hicka’; det släpper inte” (Nilsson 1998).

Tvångshandlingar

Enligt Iglum (1999) drabbas barn av tvångstankar och tvångshandlingar på samma sätt som vuxna och får samma symtom. Handlingarna utförs för att minska ångesten. Det kan vara svårt att skilja på sammansatta motoriska tics och vissa former av tvångshandlingar. Den som lider av tvångssyndrom är dock själv klar över det ologiska och onödiga i sina tvångstankar och tvångshandlingar. De anstränger sig ofta för att dölja sina symtom för andra. Invecklade ritualer när det gäller morgon- och kvällsgöromål på t.ex. toaletten är vanliga. För att åtgärda den här typen av problem krävs oftast experter.

Förekomst

Thomsen (1997) skriver att debutåldern för tvångssyndrom, som ofta är mellan 9 – 13 år, är densamma för flickor och pojkar. Undersökningar på vuxna patienter har visat att ca 2/3 fått sina symtom innan de fyllt 18 år. I sällsynta fall har barn i 3 – 4 årsåldern haft klara symtom på tvångssyndrom. Som vuxna är det lika många män som kvinnor som söker hjälp för tvångssyndrom. Bland barn är det 1/3 flickor och 2/3 pojkar som söker hjälp.

Undersökningar har visat att tvångssyndrom är mycket vanligare än man tidigare trodde. Uppskattningsvis har ca 2 – 3 % tvångssyndrom under någon period av sitt liv.

Ofta hemlighåller människor sina tvångstankar och tvångshandlingar. De tycker att det är pinsamt att avslöja sina tvångssymtom för andra eftersom de är jagfrämmande och ofta har bisarra uttrycksformer. Eftersom många hemlighåller sina symtom är siffrorna antagligen att betrakta som minimiangivelser. Lätta tvångssymtom uppträder hos många barn och ungdomar under uppväxten. Dessa är sällan av den svårighetsgraden att de kan kallas tvångssyndrom.

Social tillbakadragenhet och isolering är ofta de första synliga symtomen på tvångssyndrom.

Symtom

De flesta med tvångssyndrom har både tvångstankar och tvångshandlingar och har många olika tvångssymtom samtidigt. I individuella fall kan en person ha tvångstankar utan tvångshandlingar och omvänt.

Vanligaste tvångstanken är rädslan för smuts och smitta. Ofta knyts denna rädsla till överdrivna tvättningsritualer. Om personen hindras att utföra sina tvättningsritualer kommer det att känna våldsamt obehag eller ångest. Tvångstankar om sjukdom och död är också vanligt och kan nästan få en hypokondrisk karaktär. Det kan också finnas upprepade tankar om att tillfoga sig själv eller andra smärta. Nilsson och Pelling (1999) menar att då hotet mot människan utgjordes av bakterier och parasiter var det av största värde att hålla sig ren. I dag ser inte verkligheten och faran ut på samma sätt och en överdriven renlighet kan leda till tvångsproblem.

Näst vanligaste tvångssymtomet är kontrolleringsbehov. Personen måste då gång på gång kontrollera vissa saker t.ex. om ytterdörren är låst, plattorna avstängda, lamporna släckta, barn måste kontrollera var föräldrarna är osv. Att ha kontroll på tillvaron har dock ett stort överlevnadsvärde.

Tvångshandlingarna kan också yttra sig i behov av att tvätta sig i flera timmar efter att man tagit i något och trots det inte uppleva att händerna blir rena. Vissa individer har behov av symmetri och vill att saker och möbler skall stå på ett alldeles bestämt och symmetriskt sätt. Andra är hela tiden tvungna att räkna t.ex. antalet hus eller fönster på väg till skolan. En del tänder och släcker flera gånger innan de är säkra på att det är släkt, ändå kan tvivlet finnas kvar.

När behov av perfektion förekommer i starkt överdriven omfattning kan det vara tecken på tvångssyndrom.

Tvångssyndrom – förlopp

Många barn är vanebundna under uppväxten. Ritualiserat beteende är mycket vanligt i 2 ½ årsåldern och en naturlig del i barns utveckling. Ritualer i rollekar med andra barn är vanligt i 5 – 6 årsåldern, i 8-årsåldern tycks de utvecklingsmässiga ritualerna försvinna helt. Friska barn kan bryta mot en tvångstanke och känner sig inte så starkt styrd av den. I regel debuterar tvångssyndrom först efter 7 års ålder.

Tvångssyndromet går ofta i skov. De flesta med tvångssyndrom har perioder med starka tvångssymtom och andra perioder då symtomen kan vara borta helt. De personer som unga vuxna fortfarande har tvångssyndrom får ofta även andra psykiatriska symtom som vuxna. Vanligt är olika former av ångest och depressiva tillstånd. Några utvecklar senare anorexi nervosa. Ungefär hälften av dem som under barndomen och ungdomen har svåra symtom på tvångssyndrom, har tvångssyndrom även som vuxna. Det tycks som om prognosen är sämre om symtomen på tvångssyndrom i barndom och ungdom är svåra.

Vad beror det på?

Tvångssyndromets gåta är ännu olöst. Freud ansåg att tvångssyndromet var en neurotisk sjukdom där patienten var fixerad vid ett bestämt utvecklingssteg. Detta motsägs dock av att tvångssyndrom i stort sett är omöjligt att behandla med psykoanalytiska metoder.

Enligt Thomsen (1997) har biologiska orsaksförhållanden på senare år blivit alltmer intressanta. Enligt en teori skulle patienten lida brist på en av hjärnans signalsubstanser, seretonin. Seretoninteorin får stöd av att många patienter blir hjälpta av ämnen som ökar mängden seretonin i nervbanorna. Kulturella aspekter på tvångssyndrom har också undersökts. Man har då funnit ett begränsat kulturellt inflytande. Det ger stöd för hypotesen att tvångssyndrom är en biologiskt grundad sjukdom, relativt oberoende av kulturell påverkan.

Många miljöfaktorer är dock samtidigt verksamma. Påfrestningar i miljön kan fungera som utlösande och förstärkande faktorer. Flera orsaksfaktorer vävs in i varandra.

Behandling

Människor som har tvångstankar och tvångshandlingar kan i de allra flesta fall hantera dem på egen hand. Det är bara när symtomen orsakar stort obehag som ångest och rädsla eller hindrar det dagliga livet som professionell hjälp kan behövas. För dem som är i behov av behandling finns idag moderna metoder som kan hjälpa de allra flesta. Forskning har visat att de mest effektiva behandlingsmetoderna är beteendeterapi och medicinering. Vid medicinering används i de allra flesta fall antidepressiva läkemedel sk selektiva serotoninåterupptagningshämmare. Det är ofta påfrestande för övriga familjen att leva med en person med tvångssyndrom och i regel är någon i familjen indragen i vissa av personens ritualer. Behandlingen ger i de allra flesta fall symtomlindring och ett mycket bättre liv, endast ett fåtal individer blir helt botade.